År 1928 – 1958

Från Månsabro till Domstens första hamn åren 1928-1958
Tänk bort alla hus nedanför bygatan med undantag av Strandriddare bostället, norra hörnet i korsningen mellan Petter Jönssons väg och Nils Ols väg då hamnar du på året 1917, se kartan. På kartan syns bara en brygga eller bro, som danskarna säger, i höjd med norra Domsten.

.

.
Kusten var öppen och utan naturligt skydd för skiftande vindar speciellt från V. Och NV. Detta gjorde att man fick ha lätta båtar, som snabbt kunde dras upp, när det började blåsa. För att kunna få något skydd för båtarna och fiskesumparna (hyttefat) byggde man primitiva bryggor med stenkistor och ett däck. I början på 20-talet hade Domsten två sådana bryggor, en i norr, Norra Bryggan och en i söder, Månsa Bro, som fått namnet efter en fiskare som bodde i kustriddarebostället. Denna brygga låg i Seglarvägens förlängning rakt ner där den nuvarande betongbryggan finns. Där var plats för 4-5 längsliggande grundgående fiskebåtar typ snipor.

Det var svårt, nästan omöjligt att leva på fiske med små båtar och enkel utrustning som ständigt utsattes för vädrets makter. Något nämnvärt skydd gav den inte vid 10m/s. Ett exempel härpå var den 22 juli 1925 då en kuling från NV. tvingade fiskarena att dra upp båtarna. Den 24 var det åter lugnt, men den 26 blåste det VNV. med regnbyar och vinden ökade. Vid Kullen uppmättes 15m/s. Kullenstein och Emil Ingeman, som hade satt sina båtar i sjön fick åter dra upp dem.

För att ytterligare bestyrka risken med en öppen kust vill jag återberätta om en strandning vid Domsten, som Gunnar Artman har nerskrivit.

Söndagen den 22 augusti 1926 blåste det en hård NV. vind över Domsten. Vinden var åtföljd av häftiga regnbyar, vilket gjorde att vi ej vågade oss så synnerligen långt bort från Kapten Jönssons stugknut. Mellan regnskurarna sken solen vackert fram och sundet erbjöd då en storslagen tavla. Strax efter kl. 11 när jag varit hos Jules Andersson och köpt Helsingborgs Dagblad, iakttog jag en kutter som förde tysk flagga och gick ovanligt nära Domstenslandet med dess grunda vatten och farliga bottenstenar. Jag gick hem efter min kikare och sedan ner till bryggan för att därifrån följa båtens väg. När densamma kommit mitt emellan den ”nya” och ”gamla” bryggan gjorde den tre resultatlösa försök att vända och styra ut på djupare vatten. Båten var av gammal modell med lång köl samt förde liten stormfock och fullt storsegel. Härefter slog man in på den tidigare kursen rakt på Viken med den påföljd att man kom i oroväckande närhet till därvarande grund, varför de ombordvarande, sedan det farliga i situationen gått upp för dem, läto draggen gå samt bärjade seglen något 100-tal meter norr om ”gamla” bryggan.

I Helsingborgs Dagblad stod följande:

Tyska lustkuttern Trotz Blanke Hans av Hamburg, som förra veckan var inne i Helsingborgs hamn, gick på söndagen norrut från Helsingör och nödgades därvid under det hårda vädret ankra utanför Domsten söder om Viken. Då kuttern drev för sina ankare och kom allt närmare land, underrättades livräddningsstationerna i Helsingborg och Höganäs. Livbåten från Höganäs och raketapparaten från Helsingborg anlände ungefär samtidigt till platsen. Livbåten sjösattes omedelbart samt rodde ut till kuttern. De ombordvarande, tre män och två kvinnor togs ombord och fördes i land kl. 2em. Kuttern som då låg omkring 200 meter från land, red lätt upp mot sjöarna, men vid halv fyratiden slets ankartågen, och båten drev in mot land. Under eftermiddagen var man i färd med att draga den upp på stranden. Det var första gången sedan år 1915 Höganäs livbåt varit i tillfälle att utföra en räddning.


Livräddningsbåten anländer


Sjösättes


Räddade


Den förlista kuttern

Domstensborna började påverka Allerums Kommun och statsmakterna, i detta fall Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, för att bygga en hamn eller ett rejält skydd för Månsabro. En kalkyl framtogs på 23 700 kr för en hamn, varav 12 % skulle betalas av Allerums Kommun. Enligt Kommunalfullmäktigeprotokoll den 27/3 1926 behandlades hamnförslaget. Man var positivt inställd, men de 12 % =2 840 kr (dagsvärdet är ca: 40 gånger högre) hade man inte råd med. Endast 1 000 kr var man beredd att satsa. Inom Domstens by var intresset stort för en utbyggnad. 21 personer i byn var tillsammans beredda att bidraga med 1 500 kr, vilket visade att det fanns en stor enighet på den punkten, även om oenighet fanns om hamnens placering, enligt äldre bybors berättelser. De som bodde på norr, ansåg att hamnen borde byggas vid Norra Bryggan för att få större möjlighet att eliminera tång- och sanddrift baserat på erfarenhet och delvis skydd av Domstens rev. Enligt Erik Håkansson skulle Emil Ingeman ha kommit hem från sjön och sagt att hamnen skall ligga vid Månsabro. Det blir inte mer sand i hamnen, än vad jag kan äta upp. Gruppen för Månsabro segrade.

Eftersom kommunen ej kunde satsa mer än 1 000 kr och byborna stod fast vid 1 500 kr, visade greve Axel Wachtmeister stor generositet genom att stå för resterande samt ett gåvobrev av den 28/4 1928 överlåta 7 000 kvm till hamnområde.

Härefter beslöts enhälligt att Allerums Kommun skulle underteckna den begärda förbindelsen och ikläda sig de skyldigheter nämnda förbindelse innehåller (enligt protokoll).

En vågbrytare kom också till stånd 1928, men redan den 10 oktober 1929 stod det i Helsingborgs Dagblad:

Bara efter några stormar blev öppningen mellan Månsabro och vågbrytaren igensandad till ca: 1/3. En enda storm grundade upp med 2 fot. Fiskarena visste sen gammalt att sanden kom från norr och går mot söder. När sanden vandrade fick den lä bakom vågbrytaren och stannade upp. Från flera håll började man nu att bearbeta chefen för kungliga Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen i Stockholm för att få den att vidta åtgärder. 1930-31 byggde man en vågbrytare från land ut till befintlig vågbrytare samt torrgrävde hamnbassängen.

Förman Wallin ledde arbetet och på bilden syns han på flotten riktande pålarna samt hans hejarlag. I laget ingick fiskaren Helge Ström, som tagit plats vid hamnbygget. I bakgrunden syns Emil Ingemans hus närmast stranden. Hejaren var handdriven. Under pålningen sjöngs en hejarsång, som löd;

Här går ettan
Kom igen med tvåan
Här går trean
Fyran kommer
Och femman slår
Här går sexan
Kom igen med sjuan
Här går åttan
Nian kommer
Och tian slår
Här går elvan
Kom igen med tolvan
Här går tretton
Fjorton kommer
Och femton slår
Här går sexton
Kom igen med sjutton
Här går arton
Nitton kommer
Och tjugo slår
Och hejaren står.

Efter det att man räknat till 20 tog man sig en paus, varefter arbetet och sången åter vidtog. Sedan sandfångaren med sin kaj sålunda fullbordats, återstod endast muddringsarbetet. Detta lät emellertid vänta på sig och först i början av år 1931 påbörjades detta. Det tog lång tid för muddringskranen med tillhörande pråm att äta sig in i hamnen. Kranen flöt nämligen icke in, utan måste först muddra en ränna åt sig. På grund av arbetets långsamma fortskridande tillskrev Gunnar Artman den nyblivne Byråchefen Sven Stenberg i Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen och blev därefter bestämt, att hela det blivande bassängområdet skulle torrläggas medelst dammar och åtföljande torrpumpning. Genom denna åtgärd vanns en helt annan effekt av arbetet.


Mudderverk 1931


Nu kunde båtarna åter flyta

Samma år var det ett stort scoutläger uppe i backen bakom byn, Kullalägret, varifrån hamnen fick flaggstång med fundament och flagga. Fem man var engagerade i det slitsamma arbetet med att få upp klumpen och därefter transportera den ner till hamnen.
Muddringen varade inte så länge. 1934 måste återigen muddring ske pga. igensandning och tång, ty det visade sig att vågbrytaren mot väster var för låg, så att stormvågorna spolade över och hade sand med sig, som lade sig närmast vågbrytarens insida och tång fyllde övrig del av bassängen.

Fredagen den 15 juni 1934 anlände mudderverket till hamnen, draget av bogserbåten ”Poker”, som emellertid inte syns på bilden. Även om hamnen blev bättre efter muddringen och viss spontning av vågbrytaren gjordes för att förhindra sandgenomströmningen, så kunde den ej räknas som någon riktig hamn.
1943 hade man åter ett mudderverk inne i hamnen, och fiskarena tog ett eget initiativ för att sponta en vägg innanför vågbrytaren för att hindra sand och tång att komma in i den inre delen. Samtidigt öppnades ett gatt i norra vågbrytaren för att få en genomströmning. Innan spontningen var klar och säkrad, kom en storm på 26 m/s och lyfte hela väggen och arbetet var tillspillogivet.


En storm 1943


Mudderverket = sandsugare bemannat av Domstens ungdomar


Bo Anders Artman och Rolf Beck på hamnens botten

Åren gick och varken kommunen eller Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen orkade underhålla hamnen. Vädrets makter och naturkrafterna var starka och hamnen fylldes mer och mer av sand och tång. Endast en liten ränna kunde hållas fri för småbåtar. Odören av rutten tång kändes över hela byn allt efter vindriktning. Hamnstyrelsen gjorde ingenting. Vågbrytaren började förfalla mer och mer. Efter påtryckning från Domstens byförening beslöt myndigheterna att sanera hamnen och endast behålla en bra badbrygga. Med andra ord Månsabro återkom i ny skepnad.


En storm 1948


Hamnen innan saneringen 1958


Månsabro i ny skepnad.

Domsten 2001.03.07
Bo Anders Artman